Amarone – en kärlekshistoria

Annons

Vad gör en 35-årig småbarnsmamma, som normalt sippar småpartiviner i Vasastan, på pressresa till Amaronens hemland Valpolicella, frågar jag mig själv. Jag som var för ung när Amarone hade sin storhetstid. Och när jag väl hade vuxit ur den skrala studentbudgeten för 10 år sedan hade Amarone blivit ett ”svenssonvin”, ofta överdimensionerat och snarare något man drack hemma hos föräldrarna vid festliga tillfällen. Jo, jag bar en förhoppning om att på något sätt hitta tillbaka till det som Amarone egentligen ska vara, och vem vet, kanske återupptäcka en gammal förlorad kärlek.

Historien om Amarone går långt tillbaka i tiden. Redan för 2000 år sedan lät romarna som befann sig i området druvorna torka efter skörd för att få en mer koncentrerad druvmust. Det vin som romarna gjorde på den tiden var den sötare varianten av Amarone, kallad Recioto.

Det råder olika uppfattningar kring när man började producera torr Recioto. En skröna berättar historien om en vinbonde som glömde bort sitt vin medan jäsningen fortsatte och att vinet till slut blev torrt. Troligtvis var det dock ett resultat av att jästen utvecklades så pass mycket efter andra världskriget och att de nya jäststammarna helt enkelt orkade äta upp allt socker och därmed göra ett torrare vin. Under mitten av 1950-talet började man sedan kommersialisera den torra Recioton vid namn Amarone, från italienska amaro– bitter.

För att tillverka Amarone är det tillåtet att använda fyra olika druvsorter, som med sina egna unika egenskaper bidrar till vinets karaktär. Huvuddruvan, eller basen, i en Amarone är corvina, vars karaktäristiska aromer kommer fram vid torkningen. Rondinella bidrar med rondör och en mjuk känsla medan molinara ger pepprighet och syra. Slutligen används även oseleta, en liten och svårodlad druva som under lång tid knappt odlades. Oseletan bidrar med färg och struktur och alltfler Amarone-producenter återupptäcker denna klassiska druva.

Den metod som används för att göra Amarone kallas appasimento, vilket syftar till själva torkningen innan druvorna pressas. Till en början växer druvorna upp och hanteras precis som druvorna till ett vanligt vin. Men vid skörden väljer man de glesare klasarna då dessa, tack vare luftcirkulationen, lämpar sig bättre för torkning. Druvorna läggs på trä- eller plastbackar för torkning under 3-4 månader och ca 40% av druvans volym försvinner. Efter att druvorna har torkat pressas de och musten får jäsa ut tills mindre än 12 gram restsocker kvarstår och vinet har en alkoholhalt på minst 14%. Därefter lagras vinet minst två år på ekfat innan buteljering.

I den gamla ladan mitt bland raderna av vinrankorna på MASI:s vingård Mazzano, i hjärtat av Valpolicella, står träpallarna uppradade i skenet av eftermiddagssolen. Alla fönster är öppna för att låta vinden naturligt ventilera det fuktiga utrymmet. Raffaele Boscaini, marknadschef för MASI och medlem i ägarfamiljen, visar stolt upp en klase corvina som blivit lätt botrytisangripen. Botrytis, eller ädelröta, är en mögelsvamp som ofta naturligt angriper just corvina i samband med att druvan torkas. Enligt de mer traditionella vinmakarna så bidrar svampen med komplexitet. Glycerin bildas då naturligt, vilket ger den karaktäristiska förnimmelsen av sötma på tungspetsen. ”50 % av att göra en bra Amarone är naturen”, menar Sandro Boscaini, familjens överhuvud.

Det var på 1990-talet som hela av vinvärlden fick upp ögonen för det koncentrerade vinet och exportmarknaden exploderade. Positivt på många sätt: familjerna kunde sälja mer, återinvestera pengarna i vingårdarna och bidra till forskning. Även de som suttit på bra odlingsmarker i Valpolicella kunde nu motiveras till att plantera stockar och på så sätt bidra till att mätta den alltmer hungrande exportmarknaden. Den ökade populariteten och större kvantiteterna har dock inneburit att kvalitén skiftats och att många viner säljs under liknande varumärken. Hur många appasimento-klingande namn hittar man inte på systembolagets hyllor? Flera av dessa har nog aldrig sett skymten av en torkad druva. En riktig Amarone är dock fortfarande ett hantverk och gårdarna drivs av familjer som är måna om att upprätthålla kvalitén.

Jag åker hem från Verona med en uppfattning om att Amarone förtjänar sin upprättelse.

Den sista kvällen spenderas i det dunkla skenet från stearinljusen i källaren på Bottega del Vino i sällskap av Sandro Boscaini. I källaren, som under antiken var en del av tunnelnätverket från den antika Arena di Verona, finns viner från hela Italien staplade från golv till tak. Vi får under kvällen testa Masi Mazzano från 1997 och 2007, viner från gården vi besökt tidigare under dagen. Även om 2007:an till en början är lite sluten så visar båda årgångarna vad en Amarone- kan vara: generöst, silkeslent och en fröjd för gommen. Vinet visar också på sin bredd: från pasta och mustiga kötträtter till ost och bitter choklad. Stilen är långt ifrån de klunkvänliga rödsyrliga viner jag ofta dricker, utan är istället en smakupplevelse helt i sin egen rätt.

Jag åker hem från Verona med en uppfattning om att Amarone förtjänar sin upprättelse. Att dricka ett glas bra Amarone är som att komma hem och det råder ingen tvekan om att jag i Italien hittade det som kan bli fröet till en livslång kärlekshistoria.

Vill du prova MASI’s goda viner så hittar du dessa i Systembolagets fasta sortiment:

Masi Campofiorin, 2016, Italien, FS 5123 129 kr

Masi Costasera Amarone Classico, 2015, Italien, FS 2345, 299 kr