Byggare, fredagsmys, Kumpf et Meyer – anteckningar från Grebbestad

Fredag. Eftermiddag. Snart kväll. Jag har suttit med ytterkläderna på i soffan en ganska lång stund nu. Väntar, på åttaåringen. För vi skall ju handla ingredienser till fredagsmys. Vi har sedan länge en rutin. Åttaåringen följer med och väljer. Vi gör det tillsammans. Eller så var det sagt. Men det rafsas ännu i legolådan däruppe på andra våningen. Det byggs. Och jag vill inte ropa mer. Då har man fallit in på fel väg. Då får man byta strategi, om man tjatar, det har jag ju förstått. Men överenskommelsen då? Jag bereder mig på att ropa igen. Men det är då jag hör dem: sirenerna. Det är som en liten naturkatastrof, ett jordskalv, i vårt lilla idylliska, sömniga kustsamhälle. Ljudet kommer som från en annan värld och får mig direkt att minnas storstan. Känslan. Där får ljudet av en ambulans inte en att blixtsnabbt börja undra vilken bekanting som råkat illa ut. Där olyckan lurar överallt med sitt djävulusiska grin, där det bangar och smäller och finns poliser. Där inte en kotte lägger märke till om man går och handlar eller postar ett brev. Där ingen lägger märke till en, helt enkelt. Men, där det också finns hur många bra gallerier som helst. Och öppningar, inte minst så här på fredagskvällen, där man kan stå, exempelvis på Marian Goodman på 57th, med sitt goda glas. Och så tänker jag på konstnärer. I synnerhet på Dan Graham, som nyligen gick ur tiden. Som kom till New York 1964. En tjugotvåårig slacker, utan någon annan plan än att vara just det. I slutet av decenniet började han dock bygga på allvar. Blev och förblev en byggare. Han slutade aldrig. Med stora, intrikata konstruktioner undersökte han det här med miljö och arkitektur och lek och vad det är att vara människa egentligen. Det tog andan ur en, fullständigt. Men Graham var nog inte så lite svår att ha och göra med emellanåt. Han bröt säkert en och annan överenskommelse för att freda sitt byggande och för en massa annat också.

Det rafsas vidare, uppe i legolådan. Det tas nya tag i bygget. Jag går ensam. Kanske tar jag vägen om en trevlig restaurang man känner till och får mig något gott från Kumpf et Meyer. Ett energiskt och svalkande glas La Montagne aux Vins direkt från kranen. Behändigt och trivsamt. Eller, om jag på riktigt vill påminnas om bedövande skörhet och oändliga möjligheter, ett glas från en flaska Anarchiste. Och när jag skålar med mig själv skall jag tänka på detta att vi nog kan vara både slackers och byggare på samma gång. Och på att det att bryta en och annan överenskommelse, ibland är absolut nödvändigt.

Kumpf et Meyers viner 2019 La Montagne aux Vins och 2020 Anarchiste finns i Sverige tack vare Dryckesbutiken.se