Dregen: ”Jag har legat i öltankar som värsta Walter White”

– Det första man vill göra när man är i Frankrike kanske inte är att gå ut och spela padel. Då ligger ju mat och dryck närmare konsten, säger han.

Nej, Dregen behöver ingen närmare presentation. Åtminstone inte för alla som är under 70 år och som någon gång närt ett intresse för rock. Men okej, vi drar en supersnabbis: Han föddes 1973 i Nässjö och har under åren spelat med en uppsjö olika band, som till exempel Super$hit 666, Michael Monroe och inte minst då de internationella giganterna Hellacopters och Backyard Babies. Plus ett gäng andra musikaliska samarbeten, tv-program, en soloplatta och en självbiografi.

När vi nås på telefon är han mitt inne i en inspelning med just Hellacopters.

– Vi är precis i slutskedet så det är jättekul. Men med tanke på pandemin får vi väl se när plattan släpps, man vill ju helst kunna åka ut och turnera säger han.

Men det är inte i första hand musik som den här intervjun ska handla om – utan dryck. Förutom att han numera också (bland annat) målar och gör möbler ligger Dregen också bakom ölmärket Riff. Första batchen kom sommaren 2020 och sålde slut på nolltid, men tillsammans med nya bryggeripartnern Nyckelbryggeier släpptes i april en ny variant av den ursprungliga lagern. Och i maj kommer både en IPA och en alkoholfri. 

– Jag har fått frågan om att göra öl många gånger förut och är väl egentligen tvåa på bollen. Och jag vill gå all in, inte bara sätta mitt namn på produkten, men nu under pandemin öppnade det sig liksom ett bra läge för att satsa på den grejen. Jag har legat i öltankarna som värsta Walter White i Breaking Bad, testat humlesorter, jäst och snackat design. Jag har stora planer för ölen, målet är att få ut den på export och så, säger Dregen.

Och ja, förutom smakprofilen är Dregen i allra högsta grad inblandad även i utformningen av produktens färg och form.

– Jag sökte faktiskt konstskolan en gång men hade för dåliga betyg så det fick bli svetsarutbildningen istället. Men jag har alltid gillat att teckna och numera målar jag och gör lite utställningar och så, och så håller jag på med möbler. Och jag tycker att det alltid är en helhetsgrej, presentationen är viktig! Det är ju precis som med bra band och bra omslag som passar musiken, det är vinstlotten. Det är samma med mat och dryck, du kan ha världens godaste maträtt men om du mosar ihop den och lägger i en glasskartong så blir det inte lika gott. Jag har alltid varit involverad i våra skivomslag, och med Riff är enda skillnaden att det handlar om bra bärs istället för distade gitarrer.

Vad var det du var ute efter för stil med Riff, vad ville du åt?

– Jag är ju en lagerkille, rätt omodern faktiskt. Jag ogillar ju nästan IPA, tycker att det är så dopat och blommigt, på gränsen till vulgärt. Men nu försöker jag göra en IPA som jag själv gillar och som jag därför tror fyller ett tomrum. Smakrik med nån slags knäckighet, nästan med lite stout-feeling. Lagern har mer blivit en jävligt bra gräsklipparbärs, en klassisk 5,2:a. Och den alkoholfria är också lagerstil, jag är supernöjd med den. Perfekt till en bakislunch eller om man ska köra bil.

Det finns ju en hel del musiker som också jobbar med dryck i någon form, vad tror du är kopplingen?

– Det är skönt att du ser glaset som halvfullt där, men det är ju faktiskt också rätt halvtomt i vissa fall om man ska vara ärlig. Ingen nämnd ingen glömd, men jag känner massor med musiker som bara käkar vitt bröd med ost och skinka och dricker blaskig bärs. Men visst, för många kommer det väl också naturligt med mat och dryck när man är på turné, det är alltid hurry up and wait och mycket dötid. Det första man vill göra när man är i Frankrike kanske inte är att gå ut och spela padel. Då ligger ju mat och dryck närmare konsten.

Så, vad är det godaste att dricka efter en avslutad spelning?

 – Personligen gillar jag typ Leffe Blonde och den typen av lite starkare öl. Även Stiegl och japansk öl som Asahi är gott som fan.