EN HALV FLASKA I FICKAN

Man skall inte dra alla över en kam. Men jag tycker mig se misstänksamhet i många fyrtiotalisters ögon inför hantverksvin. Alltså vin som är så långt från industriellt framställt som man kan komma. Häromdagen serverade jag några fyrtiotalister ett sådant vin från Georgien. Rkatsiteli Quevri (nr 2195). Bärnstensfärgat, med en lång, utvecklad, mogen smak och doft av honungsrosor. Vi drack det till lamm stekt i lerkärl. De tyckte om vinet. De sa att det smakade som det nog hade smakat en gång, kanske under Antiken? Och att det ju räckte med att ta en liten klunk för att munnen skulle fyllas av något mjukt och explosivt och övermogna astrakaner och ljunghonung och…. Och jag tänkte för mig själv att nu, nu, kommer de här fyrtiotalisterna att köpa detta vin nästa gång de går till Systembolaget. Det är ju bara att gå direkt till hyllan. Inget digitalt smartphonekrångel med privatimport ens. Och priset: 118 kr. Men, vid nästa Systemetbesök hade de köpt sig en BIB i alla fall. Rött, anonymt, från ett chateaux någonstans.

I helgen åkte jag och barnen från vårt lilla kustsamhälle, till sommarön. En halvtimme med bil till hamnen. Och utombordare. Det regnade. Man såg inte horisonten. När jag klätt på barnen sydvästar och stövlar och regnställ, packat ner deras grejor och placerat en dyr, fin kyckling i kylväskan, lagt flytvästarna och fotbollen i bilen, kollat att bilbältena satt fast och allting annat, tog jag en sista runda i köket och noterade en halv flaska öppnad Les Marnes Blanches Poulsard på köksbänken. Med korken i. Jag satte flaskan i regnkappans ena ficka. I bilen försökte jag muntra upp oss genom att prata om hur bra det kändes inuti att vi var på väg ut till ön, trots att det inte är sommar längre. För det var det ju – precis som barnen påpekat gång på gång – VERKLIGEN INTE. Men det blev svårare. Båtmotorn ville inte starta. Regnet tog i. Barnen började skrika. Huset var kallt. Jag eldade i kaminen. Men det är med eld som med livet ibland; det tar sig inte. Och den lyckliga kycklingen luktade funky och fick läggas på heden till räven. Elden började brinna efter mycket om och men. Vi gjorde soppa på morötter och potatis. Vad som fanns, sent i september. Lite persilja, oregano. Vaxbönor. Det fanns någon slags fin fond i frysen – på kyckling, möjligen kalv. Efter maten somnade barnen i soffan. Regnet upphörde. Jag hade glömt bort vinet i fickan. Nu hällde jag upp ett glas. Och insåg att den där öppnade flaskan med vinet som hade fått lufta ett par dygn, var det som hade fått mig att orka. En helt perfekt tempererad skvätt korallrött vin. Med bara en skugga av strävhet kvar. Milt, närmast balsamiskt, händelserikt – lika händelserikt som livet som förälder. Det hade slutat regna. Jag gick ut med glaset. Det syntes stjärnor mellan molnen. Det är inte sommar längre, tänkte jag. Och den som spar, hon har.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev