Flykt, mysiga och omysiga hållplatser – anteckningar från Grebbestad

Den slår till, igen. HETSEN. Tät, tung trafik på vår enda lilla smala enda sneda gamla gata. Husbilar på våra parkeringar. Turismen, badgästerna, norrmännen, de oändliga köerna, de sabla A-traktorerna på väg 163 som ibland kör i ofattbara 90 km/h, ibland i 30. Tillvaron blir liksom ett trassligt nystan av olidlig, hetsig väntan på alla nivåer. Hur som helst. Jag flyr det, jag lämnar eländet. Jag hamnar söderut i mitt gamla goa Götet, i en källarlokal på vinbaren BOV, på Gibraltargatan. Jag sitter vid baren, tyst och befriad, och väntar. På sardiner och bröd och citronskiva och ett glas Initial från 2020 av Jérôme Arnoux. Plötsligt blir det så tryggt och skönt, det här med väntan. Dels verkar ju David Bowie vara husgud på BOV, avbildad som han är på affisch och kitschig målning (så kitschig att han faktiskt inte ser ut som sig själv, i ärlighetens namn), och väntan blir för mig i sällskap med bara tanken på honom och hans musik en njutning. This is not America. Moonage Daydream. Men, BOV ligger också precis vid en av buss 19:s hållplatser. Genom ett av källarfönstren kan jag nu se att ett litet behändigt utebord med bänk liksom placerat helt intill hållplatsens tidtabell på trottoaren. Och nu kommer det en buss också. Nåväl. Men man kan sitta där vid tabellen och vänta på bussen och ta sig något gott att äta och dricka samtidigt. Förena nytta med nöje. Jag tog tåget hit till Göteborg. Bohusbanan, förbi fantastiskt vackra, ståtliga tegelbyggnader på stationerna, från förra sekelskiftet, när tåget var nytt och modernt. De flesta är nu helt ofattbart övergivna och förstörda. För att inte tala om min station, i Tanum. Sedan några år tillbaka är den helt sonika utraderad. Väck. Det fanns en vänthall i den gamla stationen, en vänthall som var som en famn, med nerklottrade men fina träbänkar, otroliga detaljer och material. Biljettluckan var trasig och sorgligt obemannad sedan länge. Men ekade av svunnen charm. Jag föreställer mig nu David Bowies intelligenta och empatiska hjälpsamhet bakom biljettluckan. Tänk. Hans varma leende, hans förklaring om att tåget tyvärr är lite försenat. Och ett café fanns det, helt säkert. En servering med goda smörgåsar, kaffe, kanske ett glas gott öl. Dit kunde man gå. Men, som över en natt revs det här rejäla, vackra tegelhuset och i dess ställe kom ett skrangligt, transparent vindskydd av klarplast. Det skyddar inte. Det är bara rent kusligt – skräckartad, vintertid. Väntan där blir så lätt ångestladdad och hetsig. Ett skydd, som inte skyddar – hur tänkte de? Men tänk, ändå. En gång. Prydliga vänthallar, mänskligt bemötande. En varm byggnad av tegel att hämta andan i. Ett gott mål mat, i Uddevalla eller Rabbaldshede, i väntan på fortsatta äventyr. I livet. Så går mina tankar, där jag sitter och väntar, i baren på BOV. Men, så är väntan över. Nu kommer den, ett glas gnistrande, honungsfärgat vin från Jura. Och gode gud i himlen; vad livet är underbart.A little piece of me, a little piece of you….

Initial av Jérôme Arnoux