Glädjeämnen i oxveckorna

Livets glädjeämnen kan kännas väl få nu i oxveckorna. Man böjer huvudet. Oxar på, genom sjukveckor och vargaväder. Försöker att inte känna efter så mycket. Som Finlands nya statsminister sa i intervjun i DN: ”Jag tänker inte hela tiden på hur det här känns för mig. Jag försöker bara göra ett bra jobb.” När man försöker att inte känna så mycket är det lätt att glömma de sinnesupplevelser som ändå finns till hands. För att känna att man lever. Man skall inte förakta omkörningens tjusning – om det så bara gäller att köra om en traktor som kör i 20 km/h. Eller kapris. Och surkål. Och, förstås, vin. Vår start på det nya seklet kunde egentligen inte ha inletts med något mer känslosamt: vår gamla sjuka katt fick en spruta. Men vi satt bara, sedan, på dödsdagens kväll, frusna och stumma, och hörde hans steg i trappan. Vi dödade honom, sa sexåringen, gång på gång. Till slut öppnade vi en flaska ungt rödvin från Roussillon. Om något vin kan liknas vid Pugh Rogefeldts hit från 1968 så måste det vara ”Une vie la nuit”, 2018 (www.cavepurjus.com). Här fanns det vi behövde just då: ”här kommer natten, kall och underbart lång”. Precis som sorg är vinet djupt, svart och ogenomskinligt. Smaken av bara syrah, är överväldigande och allt annat än lättsam: den är gotiskt evig. Och med Caravaggios unga, rosiga Bacchus på etiketten, blev vinet en hint om hur hedonistiskt härligt det nog är i katthimlen, ändå.

På nyårsnatten fick jag prova det klassiska dessertvinet Moulin Touchais. Flaskan hade nästan femtio år på nacken. Det finns ett ord som beskriver mina förväntningar: sky-high.  Det är för mycket som skall tänkas och kännas, när det gäller viner som är äldre än jag. Mitt fokus är inriktat på att, om jag väl alla fall borde haft en liten vinskopa från Munskänkarna i ett randigt band kring halsen, då hade det varit okej. Men nu hade jag inte det. Med facit i hand: vinet fick aldrig en ärlig chans. Jag hade också, som ett nöt , propsat på vaniljglassfyllda profiteroles med varm chokladås till efterrätt, utan att känna till vilket vin som skulle serveras. Och det stod strax fullkomligt klart: om man serverar Moulin Touchais till för söta desserter så försvinner varje möjlighet till smakupplevelse i ett moln av damm.

Det smakade – ja, vad smakade det egenligen? Det är ett doft- och smakmässigt vakuum. Var Moulin Touchais 1971, från the secret cellars of Loire, kanske som det bästa av 1970-talet? Som en svart Volvo Amazon körd av en farligt ung och snygg pappa, innan barnen, innan allt? Som vresrosorna i en trädgård utanför texmexhuset, taggarna som lurade i gräset? Doftade det av mandel mitt i alltihop – och lite aceton? Dill? Nej, det är inte lönt. Man får börja om. Just årgången 1971 av MT är slut på Systembolaget Bara 2001 finns (4196) att lägga i sin kundkorg. Men – det finns många fler årgångar att beställa, som direkt ur monsieur Touchais hemliga källare. Det är rena ymnighetshornet: 1983, 1968, 1997, 2000…. och så vidare. Är inte detta något att fröjdas över genom oxveckorna och på andra sidan, så säg?