Hägringen Oslo – anteckningar från Grebbestad

Jag vet en vinbar. En mycket bra vinbar. Men du måste färdas både länge och väl ge­nom tassemarkerna, som de går i folkmun. Norra Bohusläns mest avlägsna delar: gränstrakterna. De är kusliga, intetsägande vyer, halv- och helrasade stengärdsgårdar som någon stackars desperat och svältande familjefar byggt någon gång under förra seklet. De är bortom all ära och redlighet: nedlagda bensinstationer överallt, ödehus. Det går rykten om bordeller. Konstigheter. Men bit ihop. Ge inte upp. För den här gråtmilda, melankoliska trakten skall förvandlas när du korsar gränsen. Det händer plötsligt. Övergången från nedlagda bensinstationer och ödehus till pulserande, maffig civilisation.

Du är ett i ett an­nat driv. Du kommer att märka hur det börjar med motorvägen. Små, subtila skiftningar, svåra att sätta fingret på. Men det är som om själva vägskyltarna förmedlar en annan inställning till hela livet egentligen. Utropstecken. Moss! Halden! Norge är en vision och en hägring. När sekelgamla trävil­lor­ och galna mo­der­nis­tis­ka hus samsas sida med sina strandtomter, vid sida vid Nordstrand kring inloppet är det som om det redan där slås fast att Oslo handlar om hänsyn och gudomlig mångfald.

Och skyskra­por­na, sedan. Först en smäktande skyline, på håll. Sedan kan man röra vid dem, skraporna, för den ena fasaden är mer innovativ än den andra. I Oslo har arkitekterna lekt loss ordentligt. Och leker. Överallt byggs det. Kons­tru­eras. Du kommer att upptäcka att du kan fortsätta prata med andra människor trots att ni står vid en bilväg eller en viktig, central korsning. För Oslo är elektrifierat och sedan länge på väg mot ett bilfritt centrum.

I storstadstystnaden nere vid vattnet reser sig den nya operan, ritad av arkitektkontoret Snøhetta – så vit och så futuristiskt förunderlig att man glömmer att andas. Och alldeles intill kan man basta lite. Drop-in, när som och hur som helst, det är lite som man känner. I Oslo råder gångavståndets heliga lag. Mellan de moderna, visionära delarna åt vattnet till och gamla, välbevarade delarna. Så vandra på. Rakt mot det lilla sagohus på Fredensborgveien 42. För där innanför dörren finns Nektar Vinbar. I en miljö som verkar rakt hämtad från Studio Ghiblis filmer slår du dig ner och känner hur till den allvarliga kärleken till bra vin svävar omkring dig, färgar alla samtal, får blickar att tåras. Och lyssnar till den tystnad som kommer när någon gäst – eller kanske du – får in en flaska Castor 2017 från Les Bottes Rouges. Eller något av Dario Princic – jag vet – en Ribolla Gialla? Från 2018? Och en trivsam smårätt därtill, och en till, och ännu en.

Jag vet en vinbar. Men du måste färdas både länge och väl genom tassemarken.

Dario Princic Jakot 2018, Italien, Friuli-Venezia-Giulia, TSV 94616, 399 kr