Kan en kock utan Instagram ens existera?

Krogen Asador Extebarri ligger mitt i ingenstans i spanska Baskien.

Hit till byn Axpe med 431 invånare vallfärdar världens mest kända kockar, foodies och annat löst branschfolk. Här serveras bara lunch, kvällstid är stället igenbommat.

Bakom restaurangen står den självlärde kocken Victor Arguinzoniz som också i matmedia dubbats till Baskiens BBQ-kung. På en traditionell asador tillagas råvarorna över eld så Extebarris kök är i princip ett rum fullt av grillar. När vi pratar om den pågående trenden ”fire cooking”, som i Sverige bland annat syns hos restaurang Ekstedt, så är det regionen Baskien som varit ledande
– i alla fall i Europa.

Att få bord på Extebarri är svårt.

Borden, med totalt 35 sittplatser, släpps numer en gång i kvartalet och däremellan får man mejla in sitt namn till en väntelista som sällan öppnas av den enkla anledningen att det ska väldigt mycket till, tänk dödsfall, för att någon ska ge upp sin bokning.

År 2021 placerade sig krogen som nummer tre på listan World’s 50 Best Restaurants, förra året blev det en sjätteplats. Detta trots att Victor Arguinzoniz varken har Instagram eller syns på matsymposium eller popup-middagar som merparten av alla andra på samma lista gör. Vi lever i en tid där många av världens mest kända kockar reser som skottspolar runt om i världen och sällan är i sina egna kök men Victor är just det, han jobbar alltjämt service.
Extebarri har heller ingen PR-person som håller koll på matkritiker eller ens en event-ansvarig. I servisen jobbar några damer som väl passerat 50-årsstrecket i sina egna vanliga kläder, det finns ingen skräddarsydd matsalskostym eller avancerat headset att lyssna in köksluckan i.

Inte heller har man ljussatt lokalen för perfekta instagrambilder. Extebarri har visserligen ett eget konto med tre trista bilder upplagda och följer inte någon, skapat bara för att stävja fejk-konton.

Det förefaller världsfrånvänt 2023.

Mina sociala medier svämmar över av kulinarisk porr. Det är drinkar som serveras inuti tuffande leksakståg, det är chokladdesserter som gästen ska banka sönder med en hammare, det är sallad ovanpå ett ansikte som ska ätas bara med tungan. Spektakel och hokuspokus som inte har några gränser i jakten om lajks.

Detsamma gäller många kockar. En spansk matlagare i medelåldern med en miljon följare har röd mohikanfrisyr och sticker utan tungan på alla selfies som ”sin grej”. Turkiska köttkocken Salt Bae, för all del, är ett annat exempel. Hans persona på sociala medier, iförd solglasögon och med vältrimmad mustasch samt tight vit t-shirt som framhäver svällande armmuskler har lyckats hysteriskt salta sig fram till ett krogimperium som förra året värderats till 800 miljoner kronor.

Algoritmerna har ägt en global restaurang-bransch på ett ohälsosamt sätt alldeles för länge nu. Rätt ofta när jag äter ute ifrågasätter jag hur en rätt komponerats. Vad är syftet med överdriven tryffelhyvling, en extra push för en story? Vad gör ett moln av flytande kväve med den här serveringen, egentligen?

På samma vis kan den här överdrivna sociala medier-närvaron slå tillbaka. Tänk besvikelsen att komma till en krog som på bild varit stajlad likt en lägenhetsvisning av de mest exklusiva mäklarfirmorna och sedan är krogen likvärdig en tredjehandsetta i Kungsängen. Och det finns till och med guider döpta ”De mest Instagram-vänliga restaurangerna”. Där jag gissar att maten bara är snygg på bild men smak och textur helt glömts bort på vägen.

Extebarri öppnade 1990 och emellanåt när man äter där så känns det som att tiden stått still sedan dess. När sommelieren Mohamed Benabdallah inledningsvis häller upp ett glas champagne från Jacques Selosse på terrassen så känns det plötsligt helt sjukt att ens ro fram mobilen. Det är oktober men fortfarande t-shirtväder i Baskien. Jag och min dejt skålar. Det åtråvärda bordet känns mer värt all min uppmärksamhet än att ge bort dyrbara sekunder till fotofoldern.

Efter sex timmars lunch skakar vi hand med kocken. Han kan ingen engelska men det gör inget för ord kan inte beskriva måltiden. För att inte tala om bilder.

Men Victor är inte ensam att som kock våga vägra Instagram. Andra restauranger som gör likadant är exempelvis L’Ambroisie i Paris (där det också är supersvårt att få bord) och hajpade Sacha i Madrid (en storfavorit hos den internationella kockkåren).

Så.

Låt oss hoppas på ett trendbrott. Jag tror det är dags att vi lyfter blicken och låter mat vara mat och kockar vara kockar – inte något jamsigt jippo som liknar studentspex snarare än gastronomi.