Kan man tävla i matlagning?
Lästid: 3 minuter
I veckan gick det som kallas för ett gastronomiskt OS, Bocuse d’Or av stapeln i Lyon. För Sverige tävlade kocken Sebastian Gibrand som landade en femteplats. Var det en korrekt placering – och kan man ens tala om rättvisa i matlagningstävlingar frågar sig Wine Tables kolumnist Anna Norström.
Har man någon gång varit på plats under Bocuse d’Or i Lyon så vet man att det är i stil med att vara på en fotbollsmatch. Vartannat år då tävlingen arrangeras finns flera hundra svenska supporters på plats.
Jag har varit på den läktaren och önskat mig ett par rejäla traktorkåpor.
En kritik som ibland riktas mot matlagningstävlingar är att det är svårt att ens göra upp i något som är ett hantverk. Skulle man till exempel kunna tävla i träsvarv?
Om Årets Kock får man ofta höra att tävlingens utformande är långt från verkligheten. Att jobba i service är en helt annan grej. Att vispa äggvita supersnabbt i exempelvis Kockarnas Kamp har lite med det som matlagning egentligen handlar om: smak.
För Bocuse d’Ors räkning är det ofta huvudnumret i tävlingen, en kötträtt som tillreds för fatservering, som får klä skott för att vara omodern. Samtidigt finns det de som ändå romantiserar just fatet, för att det ändå varit tradition sedan tävlingen startades. Precis som Guide Michelin så vilar ju mat-OS på det franska gastronomiska arvet. Gott så. Tävlingen lider av en ruggig mansdominans, något som de själva verkar blunda för. En enda gång sedan start 1987 har man sett en kvinna vinna, Lea Linster, år 1989.
De senaste åren är det dock inte Frankrike som dominerat prispallen utan det är de nordiska länderna som frekventerat den. I år skedde ett stort trendbrott: Trikoloren fick äntligen vaja från plats nummer ett. Snackisen dessförinnan har varit att fransmännen är missnöjda med Norden kidnappat ”deras” tävling. Huruvida det stämmer är omöjligt att veta.
Det vi vet är dock att metodjuryn var extra hårda i år. Sveriges kandidat Sebastian Gibrand landade en fjärdeplats – och det hängde mycket på några små kronärtskockor. Tidigare år har man nämligen fått godkänt att på förhand skala grönsaker men när juryn kom till Sveriges kök så gällde detta inte skockorna. Ska man vara konspiratoriskt lagd så skulle man säga att det var att lägga krokben för favorittippade Sverige, men givetvis följer alla jurymedlemmar på Bocuse d’Or strikt protokoll.
Innan tävlingen fick jag testat Sebastian Gibrands tävlingsmeny, inklusive årets uppgift – en takeaway-box som var så vacker i sin presentation och med välsmakande rätter på temat tomat och tigerräka att takeaway helt plötsligt känns supersexigt. ”Räk-fumet”, alltså buljong, presenterades som en ”svensk curry” med havtornsolja är en smak som för evigt tatuerat sig fast i mitt smakminne. Och: Team Sweden hade jobbat med en sensorikprofessor i framtagandet av boxen, bara en sådan sak!
Nu till poängen, kan man tävla i matlagning? Jag ringde upp Sebastian Gibrand som säger att han förstår kritiken mot tävlingar i stort. Restaurangbranschen jobbar ju med levande gäster, tävlingar inom mat gör inte det. Däremot vill jag här inflika att sommeliertävlingar, som Lily Bollinger Award som gick av stapeln nyligen, ofta har moment som innefattar (fiktiva) gäster.
Bocuse d’Or skapar ”trender som sedan sipprar ner på restauranger” säger Sebastian Gibrand. ”Precis som modeskapare. Vi ser inte folk springa runt i haute couture på gatan men det skapar en utveckling som folk tar efter”.
Så ja, därför behövs matlagningstävlingar! För att pusha scene framåt. Är du inte övertygad än så tar vi den trefaldigt Bocuse-belönade danske kocken Rasmus Kofoed, som alltså vunnit brons-silver-guld, som exempel. Han har också tre stjärnor i Guide Michelin med sin restaurang Geranium och låg förra omgången som nummer 5 på listan World’s 50 Best. Där kan man snacka om att ligga i framkant.
