Nej tack till matfestival med bara män!

Nya matfestivalen Stars du Nord har valt det oerhört smala filtret att anordna matevenemang med bara nordiska stjärnkockar. Redan i själva idéstadiet borde man ha tänkt till att det skulle bli svårt att ha en inkluderande lineup.

Föga förvånande blev det bara män som lagade festivalens stormiddag. Stjärnkocken Heidi Bjerkan i Norge måste ha sagt nej. Kanske tänkte man inte ens på Agneta Green som utgör 50 procent av Oaxen, bara för att hon är front of house och inte kock, vad vet jag.

Problemet för Stars du Nord är detsamma som Årets Kock stått inför i alla år, ett moment-22 därför att alla vinnare, minus Kristina Pettersson som vann 1988, varit män.

Jag minns ett gästspel 2018 signerat föredetta Årets Kock-vinnare som såldes in med porträttbilder på män på rad, och hur jag tänkte att bara en man kan ha satt samman detta event. Det hade varit så enkelt att bara fråga någon av de kvinnliga finalisterna men då när jag hörde av mig till dem hade de inte ens fått frågan.

Men till och med Årets Kock, som jag i en text döpte om till ”Årets Kuk” i deras värsta yra av patriarkal struktur, har fattat att de måste tänka bredare.

Samma situation råder i varenda debatt där viktiga saker ska diskuteras. Annars riskerar man att göra en ”manel”, en panel av bara män! Och allt som oftast är det en ”wanel” (alltså vita män-panel).

Är man ny in på scenen år 2021 måste man ta täten och vara inkluderande deluxe. Och det är inte bara kvinnliga kockar som får dåligt med svängrum att synas, det är i princip alla som står i minoritet till vita män. Inte sällan är jag på matfestivaler eller forum där jag lyssnar på samma tal tjugo gånger.

Stars du Nord fick mig att ta ett beslut: Jag tackar nej till debattforum och festivaler inom gastronomi som inte har en jämställd lineup. Alltså situationer där arrangören faktiskt hade kunnat påverka.

Som med Gastromasa, en årlig matkonferens i Istanbul. Dit åker vanligtvis så många stjärnkockar, 50 Best-krogar och profiler ur Chef’s Table att man baxnar.

Årets upplaga på temat ”Design” hade 21 talare insålda som världens mest framstående kockar. Men bara en kvinna. Och hon var heller inte kock. Jag påpekade i ett kommentarsfält på Instagram för arrangören denna otroligt skeva lineup. Denne skrev att sex stycken bokade kvinnliga kockar hoppat av sent på grund av reserestriktioner i och med Covid.

Det i sig låter ju otroligt, att bara kvinnor har problem att resa i sviterna av Covid, och jag har heller inte kunnat faktagranska detta då jag inte fått listan som utlovats med kvinnornas namn. Oavsett: Gastromasa hade inte ansträngt sig tillräckligt. Alls. Och att skylla på kvinnorna, som många arrangörer eller andra män gör i dessa lägen är rent av förskräckligt.

Tidigare i år var jag på en liknande konferens, Madrid Fusion – en gång på stenåldern innan Instagram fanns, en av gastrovärldens viktigaste mötesplaster. Av 49 talare så var sex stycken kvinnor.

Så. Hur kan man lösa detta? Både Gastromasa och Madrid Fusion skulle kunna kontakta nätverket Parabere som startats för att lyfta kvinnor i restaurangbranschen och de har en lång lista med flera hundratals namn på kompetenta qvinns. I Sverige finns nätverket Stella. Det är inte så farligt att be om hjälp, om slutresultatet blir bra, det om något vet ju kockar som i allra högsta grad jobbar i kök som bygger på teamwork.

Och på det temat: Det är dags att manliga kockar också tar sitt ansvar och frågar vilka andra som är bokade på festivaler och events. Det hade onekligen fått arrangörerna att tänka till och göra om, och göra rätt.

Jag fattar att jag med denna krönika gör mig oinbjuden till ovan nämnda arrangemang. Men jag orkar samtidigt inte skriva denna krönika en gång till. Jag vill hellre lyfta goda exempel och ge Louise Johansson en stor kram när hon vinner Årets Kock nästa år.