Nytt möter gammalt i Lissabon
Lästid: 5 minuter
Hur härligt är inte Lissabon i mars? När Stockholm har nollgradigt och snöblandat regn, skiner solen och den väl kylda Alvarinhon står stadigt vid ens sida. Det är första gången för mig i Lissabon men man har satsat mycket på att återhämta sig efter konjunkturnedgången och då gjort den portugisiska huvudstaden mer attraktiv som turistmål. Så om ni inte varit där på 10-15 år är det kanske dags att boka en weekendresa?
Jag måste säga att Lissabon har en hel del på pluskontot; närheten till havet, ståtlig arkitektur, otroligt vackra gator (portugiserna kan det där med stenbeläggning), sol och goda viner. Däremot kanske inte Portugal har ett rykte om att vara ett stort matland, som Italien eller Frankrike. Nyckeln till bra matupplevelser i Lissabon är att veta vad man ska beställa. För mig så var det skaldjur och kalla smårätter. Just det, glöm klackarna! I Lissabon är det backträning delux som gäller.
Lissabon är ett perfekt resmål över en långhelg och när man ändå är där så är ett tips att ta en taxi till byn Azeitão. En halvtimme ut på landet, och du är i södra Portugals vinmecka. Här huserar inte mindre än José Maria da Fonseca, vinhuset bakom storsäljarna Periquita Original och Reserva.
Historien om Periquita började i mitten av 1800-talet då Portugals storhet i vinvärlden stavades p-o-r-t. José Maria da Fonseca, utbildad matematiker, insåg att man istället för att sälja vin på fat kunde buteljera rött vin på samma sätt som man gjorde med portvin. Och så föddes Periquita, Portugals första torra, röda vin på flaska. ”Det här är det civiliserade sättet att servera vin på” är något José Maria ska ha sagt när han presenterade idén. Några år senare, år 1855, vann Periquita en medalj under världsutställningen i Paris (samma världsutställning där klassificieringen av slotten i Bordeaux gjordes).
Utöver att göra något så banbrytande som att buteljera rött vin använde José Maria sin matematiska erfarenhet till att bland annat räkna ut exakt hur vinrankorna skulle planteras och att, istället för att göra allt för hand, använda djur vid skörd. Tänk nu på att det här var en tid innan telefoner, Facebook och Instagram. Det som hände på en plats i vinvärlden hände inte naturligt i en annan del av världen. I Portugal var José Maria en pionjär, vilket lade grunden för den kommersiella framgång som vinhuset har haft i snart två sekel.
Idag drivs Fonseca av sjätte generations barn och barnbarn till José Maria. Under vårt besök visades vi runt av Antònio Maria Soares Franco, son till VD Antònio Soares Franco och ansvarig för att leda bolaget in i framtiden. ”Fonseca består av två delar; den historiska och den mer industriella och innovativa” berättar han stolt när han visar upp de gamla källarna som fortfarande används för att få till den rätta karaktären till Periquita.
Vid lunchen fick vi träffa chefsvinmakaren Domingos Soares Franco, som guidade oss genom hela sin vinportfölj. Allt ifrån fantastiska premiumviner på druvan Castelão, så som Periquita Superyor, till viner i naturlig stil med lagring i en typ av amfora som kallas Talha. Men att kalla det naturvin skulle Domingos aldrig få för sig. ”Naturvin, vad är det? Vi fokuserar på hållbarhet snarare än naturvin” fnös han när jag frågade om hans syn på hela naturvinstrenden.
Den äldsta flaskan av Periquita som finns bevarad hos Fonseca är från 1880. Den finns förstås dock inte att då tag på i den svenska handeln. Däremot finns både Periquita Original och Periquita Reserva på Systembolaget i olika storlekar. Originalet är mer avskalat och med mindre fat än Reservan. På beställningssortimentet finns även rosé och ibland släpps även viner från premiumsegmentet och Domingos sidoprojekt i det tillfälliga sortimentet. I Sverige kan vi även plocka hem Alambre, Fonsecas instegsvin till det lokala starkvinet Moscatel de Setútbal. Blanda med tonic, toppa med lime och du har den perfekta försommardrinken. Saúde!
Att dricka: Sätt dig på en uteservering, ta på dig solglasögonen, beställ in ett glas Alvarinho och posta en instastory.
Att besöka: Lissabon har fått sig ett Williamsburg i miniformat. I det f.d. fabriksområdet LxFactory, under hängbron Ponte 25 de April, finns förutom gallerier och designers även gott om restauranger, barer och butiker.
Att äta: På Sea Me serveras färska skaldjur på rustika långbord och stämningen är hög kvällen igenom.
Att starta dagen: Ät frukost som en riktig Lissabonbo på The Portuguese Bakery.
Att bo: Brown’s Downtown Hotel i gamla stan. Boutiquehotell med snygg retroinredning på gångavstånd till det mesta.
Att frossa: Pastel de Nata från Manteigaria! Vaniljfyllda små spröda bakelser och typ Portugals nationalrätt. På Manteigaria bakas de från morgon till kväll. När en ny sats är klar ringer de i en klocka ute på gatan och helt plötsligt är halva Lissabon där. Mums!
