Så blev gaglioppovinets rykte återupprättat

”Gaglioppo är en druva med en stark personlighet, den berättar en historia om sin härkomst från ett specifikt område”

Det säger vinmakaren Francesco Maria De Franco, ägare av vingården ‘Avita i Cirò i Kalabrien. Gaglioppodruvan har en stark anknytning till Cirò, en liten kommun strax norr om Crotone vid den joniska kusten i Kalabrien – samt dess mytomspunna historia. Mytomspunnen i den bemärkelsen att Ciròs ursprungliga namn var Krimisa, vilket även var namnet på det vin som gavs till vinnarna i de olympiska spelen i det antika Grekland. Vissa forskare tror nämligen att det handlade om ett vin gjort på just gaglioppo. Med det sagt var det förmodligen de gamla grekerna som tog med sig denna druva, såväl som andra druvor, när de styrde kosan över Joniska havet och bosatte sig längs Kalabriens kustremsa på 700-talet f.Kr.

Gaglioppo och Cirò DOC 

Gaglioppo behöver mycket sol och värme och därför trivs den väldigt bra i Kalabriens torra och lite kärva klimat. Druvan antas vara ett resultat av en korsning mellan druvorna mantonico och sangiovese, vilket är en intressant iakttagelse. DNA-forskning har nämligen visat att den toskanska druvan sangiovese har sitt ursprung just i södra Italien.

Gaglioppos identitet är verkligen nära förbunden med det lokala territoriet. Vinmakaren Sergio Arcuri sträcker sig än längre:

”Gaglioppo är en del av min identitet och min målsättning är att visa hur storslagna rena gaglioppoviner från Cirò kan bli.”

Ljust rubinröda viner med komplexa aromer

När Mariangela Parilla från Tenuta del Conte bestämde sig för att börja jobba på familjens vingård förstod hon också vikten av gaglioppodruvans identitet i förhållande till dess terroir och valde därför ett fokus på naturviner på denna druva vilket resulterar i ljust rubinröda viner med en tendens åt det orangea hållet, vilket blir alltmer markant för varje år det lagras.

Assunta Dell’Aquila, på vingården Vini Dell’Aquila, menar att hon helt enkelt är förälskad i gaglioppo, vars viner karaktäriseras av komplexa aromer och strama tanniner, vilka sedan slätas ut i takt med att de åldras. Det är dessutom ett ”vin med ett delikat utseende och en kraftfull smak” enligt Vincenzo Scilanga från Cote di Franze.

De småskaliga Cirò-vinmakarnas väg mot framgång 

Gaglioppodruvan är en central del av vinappellationen Cirò DOC som inrättades redan 1969 som det första DOC i södra Italien. Det var den Cirò-födde agronomen Giovanni Ippolito som skrev regelverket till detta DOC, far till Giuseppe Ippolito som i dag driver vingården Du Cropio. Under andra hälften av 1900-talet blev Cirò-vinerna sedermera kända världen över, tack vare större vinproducenter som Librandi och Ippolito 1845.

Cirò-vinerna kom dock lite i negativ dager när kvantitet blev viktigare än kvalitet för de större producenterna i Cirò mot slutet av 1900-talet. I början på 2000-talet satte emellertid en reaktion i gång mot en betoning på kvalitet, när vinproduktionen i området hamnade i en kris.

Det var 2005 som den stora krisen bröt ut, eftersom ”druvproduktionen det året var mycket riklig men druvpriserna föll så lågt att vinodlarna inte längre fick det att gå runt” säger Francesco Maria De Franco. Därför började de småskaliga vinodlarna att buteljera och marknadsföra sina viner på egen hand.

Från kris till nya generationens vinmakare

Tre år efter krisens utbrott bestämde sig Francesco Maria De Franco för att återvända till Cirò efter att ha bott i norra Italien i flera år. Han hade arbetat som arkitekt ett tag och sedan pluggat enologi vid jordbruksinstitutet i Conegliano i Venetien, men också längtat efter att åka hem till Cirò för att ta över familjens vingård. Francesco har sedan dess blivit lite av en förgrundsfigur inom de mindre Cirò-vinmakarnas krets.

Han följdes av flera andra i den yngre generationen som Sergio Arcuri, Francesco och Vincenzo Scilanga från Cote di Franze, Cataldo Calabretta och Giuseppe Ippolito från Du Cropio Winery. Gemensamt för alla var, att de hade beslutat sig för att ta över sina föräldrars vingårdar. De kallade sig i början för Cirò Boys, taget efter Barolo Boys, och snart därefter anslöt sig andra som Mariangela Parilla, syskonen Assunta och Salvatore Dell’Aquila samt Francesco Fezzigna. Den senares vingård ligger visserligen i Melissa, men han brukar även vinfält i Cirò.

Behov av förändring

Det som ytterligare övertygade de renläriga gaglioppo-vinmakarna om behovet av förändring var vinkonsortiets beslut att ändra regelverket så att det blev tillåtet med upp till 10 % internationella druvor i Cirò DOC-vinerna. Francesco Maria De Franco bekräftar beslutets betydelse:

”…de stora vinproducenterna i Cirò såg gaglioppovinerna som ett stort problem eftersom de hade en ljusröd färg och mycket tanniner. Marknaden var inte intresserad av sådana viner.”

Trenden med fylliga, koncentrerade och mjuka viner med mycket ekfatskänsla à la Robert Parker dominerade fortfarande marknaden.

Sergio Arcuri menar vidare att:

”Gaglioppo är en känslig druva och med en inblandning av bara så lite som 5 % av en internationell druva förändras vinets karaktär fullständigt.”

Han anser att det i dag är viktigare än någonsin att vara medveten om konsekvenserna av ens handlande och att framställa viner som kan återupprätta Cirò-vinernas rykte. Därför skapade förnyarna kampanjen Cirò Revolution för att dra uppmärksamheten till rena gaglioppoviner, ekologiskt och hantverksmässigt tillverkade, med så lite intervention som möjligt. I dag har odlargruppen utvidgats ytterligare till att inkludera Vigneti Vumbaca, Tenuta Il Brigante, Romano Vini, Fratelli Cerminara och Gianni Lonetti.

Alla förnyelsebenägna vinmakare har visat att samarbete och en tydlig gemensam målsättning kan leda till betydande förändringar. 2016 kom det stora genombrottet för dem när de som grupp fick en plats i vinkonsortiets styrelse, tack vare Librandis stöd. Följaktligen har man fått en bättre insyn i och kunnat vara med om att bidra till utarbetandet av den framtida DOCG-beteckningen.

Cirò i nutiden

Framtiden ter sig ljus för Cirò även om man naturligtvis fortfarande har mycket arbete framför sig. Jag pratade med Matteo Gallello, en italiensk vinjournalist som är född i Kalabrien, om hans syn på vinscenen i Cirò och Kalabrien för ögonblicket. Han säger att ”äntligen lever Kalabriens vinproduktion i nuet”. Dit kom man tack vare några vinmakares känsla av en tillhörighet, som hade förenat dem i ett projekt för en hållbar vinproduktion. De var arvtagare till ett besvärligt förflutet, som visserligen kunde betecknas som ärofullt och som vårdades nostalgiskt i åtanke, men detta arv förpliktade också till innovation. Förändringen tog sin början i Cirò, Kalabriens allra viktigaste vinområde, och spred sig sedan över hela regionen, från Pollino till Aspromonte.