Sluta upp med att servera hundmat i luften
Lästid: 4 minuter
Flygplatsmat är sällan någon att skriva hem om, men tyvärr slutar inte övergreppen mot världens gastronomi där. Det fortsätter sedan ombord på planet. Utan andra måltidsval nästintill tvingas man äta hundmat – varför? – frågar sig Wine Tables krönikör Anna Norström.
Det är något med mat och tvång i kombination.
Jag har tänkt på det många gånger när jag sitter på ett flygplan och den där lilla folielådan med en sörja som påminner om blött hundfoder langas fram.
Kanske är det länkat med ett slags barndomstrauma.
Det fanns inget jag avskydde så mycket som liten som att bli påtvingad mat jag inte ville ha. Typ som när jag var magsjuk och mamma försökte propsa på att få i mig kallt kokt ris. Eller när jag gick bort på middag med föräldrarna och inte visste vad som skulle serveras. Det kunde sluta med en avancerad teknik för självpådyvlad tvångsmatning: små bitar av stinkande fiskbullar sköljdes ner med en klunk av vatten.
En fick ju inte framstå som ouppfostrad.
Nu som vuxen kan jag i alla läger välja själv vad jag vill äta, det är en sådan lyx!
Minus flygplansmaten då. Då är det direkt tillbaka till skolbespisningen i mellan- och lågstadiet där det slevades upp mat av okänd karaktär i för stor mängd och det var bara att vara nöjd så, ”tack och hej — nääästa!”. Faktum är att när jag skriver detta så drar jag mig till minnes att min låg- och mellanstadieskola utanför Uppsala till och med köpte just flygplansmat och serverade oss elever.
I mitt jobb som innebär en del resande har jag sett det mesta. Det ilar i kroppen när jag får Lufthansas snustorra macka med några slarviga lager artificiell mjukoströra på. Men det är ingenting mot frukostboxarna på långflygningar där man envisas ha någon slags brittisk variant med en potatiskaka och grå korvbit som simmar runt i bakade bönor och vad som bara kan vara ”hittepå-äggröra” spritsad ur en tub.
Eller pulvermos, vanligt förekommande, med någon slags gryta och alltsammans smakar ingenting och har samma textur som barnmat. Frågan är varför så få kockar på flygbolag inte kryddar mer? Vi tappar stor del av våra grundsmaker, minus umami, uppe i luften så det hade ju inte kostat på med lite mer oumph. Indisk mat är ju exempelvis det kök som står sig allra bäst om man klickar hem på en app med hemleverans.
Pasta ser jag också bli allt vanligare ombord, en rätt som ju inte är optimal alls att först tillaga och sedan attack-nedfrysa för att värmas upp igen ombord (så ser proceduren för flygplansmat ut). Resultat: Pasta som åkt in och ut ur en mikrovågsugn tre gånger.
Överlag så är maten i ekonomiklass sällan något att ha med undantag för SAS och Turkish Airlines. Det sistnämnda flygbolaget är ett av få som verkligen satsat på sitt matutbud: Alla, oavsett plats i kabinen, får en meny i handen och rätter att välja mellan. Dessa serveras sedan av en ombordkock iklädd kockmössa. Det känns som öppet mål att satsa på den enda sinnrika upplevelsen ombord uppe i luften för att göra resenären nöjd. Heja Turkish!
Flygbolaget har flera gånger vunnit priser för sitt matutbud och listas alltid i artiklar på temat. Men annars måste man allt som oftast betala sig upp i business, och det är ju inte värt det bara för maten.
Jag gör istället picknick och tar med ombord. Garanterat nöjd! Det funkar matmässigt men inte om man vill ha ett glas vin till. Då är man utlämnad till att köpa av bulkvinet i dockflaskor. Mitt bästa tips är att satsa på cava om det finns, det görs ju ändå på champagnemetoden och typ det närmaste ett hantverk man kan komma 10 000 meter upp i luften.
En kopp drickbart kaffe har jag aldrig varit med om så jag tar helt sonika med tratt, så kallad dripper, för droppkaffe och malt kaffe då, såklart. Sen ber jag om hett vatten ombord – och vips har jag en god kopp java! Sist bjöd jag laget runt bland flygvärdinnorna.
Picknickmetoden är bra, men bäst om man reser hemifrån. Och lågprisbolagen tar ju betalt för sin mat ombord. Därför är det också viktigt att det på flygplatsen finns vällagad mat att köpa med. Utomlands shoppar jag gärna med min meny från Pret A Manger, en brittisk takeaway-kedja, som verkligen saknas i Sverige.
Snart står nya terminal 5 på Arlanda klart och mycket tyder på att det mestadels blir matställen i segmentet snabbmat. Krögaren Pontus Frithiof intar återigen flygplatsen med en ny krog och han skissar på att under nästa år lansera en lyxig bentobox som resenärer ska kunna förbeställa och ta med ombord.
Slutligen, en uppmaning till flygbolagen: Sluta bjud på gratis hundmat, ta hellre betalt för något som smakar bra och är tillagat på bättre råvaror.
Mer av Anna Norström
