”Yes, Chef” är det nya ”Yes, Daddy” – Därför älskar vi The Bear!
Lästid: 5 minuter
Vi befinner oss i en global The Bear-psykos. Tv-serien har kastat strålkastarljuset på krogbranschens allra mörkaste skrymslen och vrår. Ändå kan vi inte få nog av Carmy och hans crew, de är den nya skolans food porn – med ett lager krossade chips ovanpå.
I Sverige är det fortfarande lite fult att vara en foodie. Det kan bero på flera saker. Men framförallt kan man skylla den stora uppsjö av matinfluencers med fruktansvärt låg nivå (notera: jag säger inte alla) som lagar halvfabrikat för sina följare som om det vore en trestjärnig avsmakningsmeny. ”Riktiga kockar” vill distansera sig från rappakaljan.
Visst, är det o-ödmjukt att se ner på andra som inte är invigda i branschen, bara för att de inte ”stått tusen timmar på spis” som det brukar heta, och där sticker Sverige ut i mängden. Matvärlden är mer segregerad här.
Förenar människor kring mat och dryck
Så är det inte alls utomlands. Där förenar mat och dryck människor, snarare än att skapa distans. Låt mig ge några exempel: I slutet av förra året var jag i Köpenhamn på Mad Monday, ett utmärkt evenemang som samlar alla matisar – och just denna gång förhandsvisade ett avsnitt av The Bear med två av skådisarna: Lionel Boyce och Will Poulter (karaktärerna Marcus och Luca), närvarande.
ALLA var där. René Redzepi välkomnade i dörren, vinkranen Rosforth & Rosforth bjöd på glögg. Fermenteringsguden David Zilber gled runt i en massiv fuskpäls och krögaren Christian Puglisi minglade jämte Nomas chefssommelier, Ava Mees. Också hon i en iögonfallande (riktig) päls. I Köpenhamn kan man sin VAF – vård av foodie.
När jag var i Lima, Peru, förra året så gick det skallgång genom hela stan efter att jag gjort ett reportage från Central som strax efter skulle kamma hem förstaplatsen av The World’s 50 Best Restaurants. Det erbjöds bord på finkrogen Maido, ett skrovmål traditionell chifa-mat eller att testa marsvin. Foodies unite! Hur blev mat en världsomspännande… rörelse? Jo, den samtida matnördskulturen härstammar till en man, och specifikt en bok av denne: Anthony Bourdain och ”Kitchen Confidential” som kom ut år 2000. Jag brukar kalla honom foodisarnas urfader.
Han var kocken som lyfte bladet från munnen, berättade om risken med att beställa fisk på en måndag och varför brunchservice är för pussies. Sådan bakgrundsinformation som bara krogpersonal satte inne på fram tills dess. Och äntligen hade diskaren, linjekocken, servisen, hovmästaren – och alla andra i näringskedjan fått en röst.
Tony blev sedermera tv-stjärna, han åt och drack runt i världen i rutan med serier som ”No Reservations” och ”Parts Unknown” men lyfte alltid fram människan bakom maten.
Med Chef’s Table föddes den perfekta matestetiken
Sedan Tonys död 2018 så har vi varit depraverade på det äkta ”behind the scenes”-materialet som är krogkultur. Istället så föddes den perfekta matestetiken i och med Netflix kioskvältare ”Chef’s Table”, tv-serien som glorifierade toppkockar med ett narrativ som liknade Miss World. Det var sminkat, både med riktigt smink och tillagda detaljer som adderade till det filmiska. Till exempel så ska den slovenska kocken Ana Roš ha kört en (inhyrd) nedcabbad sportbil över bergen i Soča-dalen i flera dagar, bara för att få den scenen bortklippt i final cut av hennes avsnitt. Fine dining blev måttstocken för allt som var fint på krogen, i svenska dokumentären ”Foodies, the Culinary Jetset” från 2014 följer vi ett gäng finkrogsbesatta personer som likt fågelskådare vill bocka av sina besök (liknelsen är lånad från konstnären Carsten Höller). När Instagram slog var det samma typ av personer som skanderade: #foodporn.
En hel värld har längtat efter smutsiga slängar och svordomar under bältet!
Så, när säsong ett av The Bear kom 2022. Då insåg en hel värld att vi längtat efter smutsiga slängar och svordomar under bältet. Ja, vi ska väl inte sticka under stol med att alla vill ligga med Carmy, spelad av Jeremy Allen White (håller du inte med? Googla hans Calvin Klein-reklam). Hans icke fillerpumpade fina men bekymrade fejs när han flexar armmusklerna i ett snabbt grepp om stekpannan den tusende timmen vid spisen är sexigt på ett vardagligt vis. ”Yes Chef” har blivit det nya ”Yes, Daddy” kommenterade en amerikansk journalist.
Maträtterna i serien är skapade av kocken Courtney Storer (syster till seriens skapare, Christopher Storer) och även de hämtade ur en relaterbar verklighet. Samtidigt som nduja gör comeback i våra kök plockas den in i serien. En omelett, kanske det mest personliga man kan laga beroende på stil, serveras med Boursin-ost inuti och chips ovanpå i säsong två. Och karaktären Sydneys ribs är bräserade i coca-cola, mums!
Trots att serien har lika mycket fine-dining i sig som annat, så är den rustika maten i strålkastarljuset. Och kanske säger det också något om vår tid? Vi har äntligen insett att finmaten inte förenar på samma vis som vanligt käk.
Samtidigt så är det inte maten som är i fokus i The Bear, det är människorna och deras relationer.
Precis det berättande som Bourdain hade i sitt arbete.
Precis som i verkliga livet.
OBS! Artikeln publicerades i Wine Table Magasin Nr 12, som utkom september 2024.
