Vin med doft av postapokalyptisk action: 2019 Tattouine Rouge
Lästid: 2 minuter
Sommarfesten är över i. Tack och lov. De kaotiska vrålen har ebbat ut. EPA-traktorerna försvunnit i sitt moln av damm. En suck av lättnad. Eller? Borde man kanske anammat det hela och matchat med ett glas farligt men härligt vin med doft av postapokalyptisk action?
Burnouts på asfalten. Och tillknycklade burkar Red Bull, lite varstans.
De har tystnat nu, målbrottsrösterna som vrålade fula ord genom nervevade bilfönster. Den kaotiska horden har dragit nu, den som tar över och vältrar över all sin konkreta oförutsägbarhet, sitt ofattbara beteende och rebelliska främlingsskap på oss andra som vill sitta och se på havet och solnedgången. Och som inte vill lyssna på ”Just nu” från 1980 med Tomas Ledin ur påmonterade monsterhögtalare en gång till.
Jag fick aldrig ögonkontakt med de blekna, sammanbitna, ensliga killar som rattar EPA-traktorerna, den här sommaren heller. Oftast är de helt ensamma därinne i bildunklet, med en dinglande wunderbaum som enda sällskap. Någon gång sitter en uttråkad tjej i passagerarsätet och kolla naglarna. Sommaren är EPA-traktorernas stora stund i ett litet kustsamhälle som detta. Man fattar noll. Man ilsknar till. Man skämtar om dem. Det är ju så otroligt konstigt. Att femtonåringar bara får ratta runt på parkeringar och genom byn och överallt, dygnet runt? Förgifta luften med sina mysko, sotiga, läbbiga bensinblandningar? Köra om bussar i 80 km/h och ligga på tungt sommartrafikerade riksvägar i 20 km/h?
Men den galna horden har, som sagt, försvunnit nu, i sitt moln damm. Festen är över. Jag brukar dra en lättnadens suck. Men i år känns allt helt annorlunda. Det är som om jag någon enda gång borde ha anammat det där konkreta, påtagliga, lokala kaoset, så var det nu, sommaren 2020. Eftersom den andra, stora, globala ångesten varit så ingenstans och överallt, så abstrakt och så bottenlöst, sugande osynlig.
Jag borde inte ha gett upp det där med ögonkontakten. Jag borde ha gjort tummen upp. Jag borde ha satt mig in i det hela. Och kompletterat det hela med med ett glas ljuvligt och farligt och stolt främmande rött vin. Ett vin, med kvardröjande smaker av burnouts och lite asfalt, med doft av postapokalyptisk action, skapat av Tom och Nathalie Lubbe i Calce i Roussillon, exempelvis. det rebelliska och stora vinet 2019 Tattouine Rouge, från Domaine Matassa.
Det är ett dödsföraktande, ungt, levande, ljuvt vin, gjort på Grenache Gris och en aning Grenache Noir, döpt efter den fiktiva ökenplaneten i Star Wars, där Pernilla August – vilket ju i sig är helt koko – är Anakin Skywalkers mamma. Ett vin, som med sin suveräna självsäkerhet kan ta sig an vilken stämning av annalkande apokalyps och global ångest, som helst. Ett vin som säger ”Kom an, ni bara.”
