Vindemokratins banala baksida

Det är nästan svårt att föreställa sig hur tillvaron såg ut innan IT-samhället för några decennier sedan revolutionerade våra liv och gjorde informationslandskapet mer demokratisk. Sociala mediers starka närvaro i mångas vardag har sedan dess omdanat Informations- och Kunskapssamhället till Influencer-samhället. Här handlar det mer om vem du är och vad du tycker, än vad du kan. Betoningen på image och identitet sker inte sällan på bekostnad av kunskap och kvalitet. Visst finns de som behärskar konsten att balansera medial närvaro med djup och integritet, men det krävs ansträngning för att hitta dem.

I vinvärlden har förändringen inneburit att man dammat av sig den mossiga gamla strukturen där ett fåtal auktoriteter styrde vintrenderna, och gjort vin till något som är för alla. Fantastiskt och befriande på många sätt – inte bara för den enskilda individen men även för små och nischade vinproducenter som lättare kan nå sin publik. I vindemokratiseringens kölvatten har vi sett en tsunamiliknande ökning av vinkonton av olika typer, med alltifrån hobby-vinamatörer till vinkvinnor i bikini och nördigt vinösa fanatiker. Med lätthet går det att nätverka och inspirera/låta sig inspireras. Samtidigt som konkurrensen om att göra sin röst hörd blir allt hårdare.

En del talar exalterat om den nya folkliga vinvågen – en rörelse som kasserar gamla strikta vinprotokoll och rättesnören. I den här världen är allt enkelt och alla får vara med och leka. Ingens åsikt är mer värd och man behöver inte kunna något för att uttala sig. Idealet är att vara en självlärd, skönt avslappnad och samtidigt ängsligt trendmedveten vinälskare – gärna bo i ett hippt område, ha rätt kläder och inredning och frottera sig med rätt människor, och gärna strössla sitt ungdomliga vinlingo med lagom doser språkförfall. Istället för att beskriva ett vins smakprofil med intrikata termer (mossigt) kan man te.x. säga: “döööör pga så smaskigt josigt” eller “man ba eeeeh hallå en sån sjuk käftsmäll till vin” (coolt) o.s.v. Man ber t.om. om ursäkt om det råkar slinka in några tekniska termer någonstans, för man vill ju inte framstå som ett pretto (Gud förbjude den som gör anspråk på att veta något). Att betala dyra pengar för flaskorna är dock inget problem, trots strävan efter enkelhet.

Inte nog med att man inte behöver kunna något, det tycks ibland nästan blivit ett egenvärde att inte kunna något. Det är liksom skönare att vara en “vinfluencer” som inte gått någon utbildning, utan bara snappat upp saker lite här och där. Man blir ett gott exempel för andra: “om JAG kan få tusentals följare, så kan alla”. Det är härligt rebelliskt, underdog-aktigt, och viktigast av allt, långt ifrån vinsnobbigt. För just elitism och snobbism har blivit den folkliga vinvärldens skällsord, ord som ibland plockas fram för att rättfärdiga den egna kunskapsbristen och /eller bekvämligheten.

I denna nya vinverklighet är Parkeriserad poängsättning otrendigt, och värdering av vin i hierarkisk ordning anses diskriminerande. Din smak avgör, alla viner har samma värde. Men har de verkligen det? Om alla viner vore lika välgjorda vore väl vin ett ganska ointressant område? Om ingen storhet fanns i vinmakeriet, så kunde vi väl lika gärna prata om läsk? Att man såklart får gilla det man vill, är en helt annan fråga. Smakpreferenser förvirras med kvalitet. Och är man minsta skeptisk till att dricka alla viner ur dricksglas till vilken temperatur som helst, så är det lätt att bli förpassad till de ovan nämnda bespottade kategorierna snobb eller elitist. En attityd som i sig blir till en (populistisk) norm – folket har rätt, experterna fel (vem är egentligen snobben här? Och är det verkligen så att ingen längre bestämmer vad du ska tycka?).

Själva vinmakeriet har också blivit föremål för simplifiering. Personer som länge arbetat med något helt annat gör plötsligt en helvändning och börjar tillverka vin (läs naturvin), för – hur svårt kan det vara? Utan tillsatser så “gör ju vinet sig självt”. Vinmakeri ses av många som ett ödmjukt praktiskt hantverk som går i arv och inte kräver några teoretiska studier. En bild av vinmakeri som både är felaktig och romantisk. Att göra vin innebär naturligtvis hårt fysiskt arbete, men också vetenskap. Innan vinmakeriet moderniserades genom tekniskt kunnande så smakade vinerna också därefter. Idag har de flesta vinproducenter, även de små, utbildade oenologer som garanterar nivån på deras produkter. På samma sätt så är vinkunskap och vinprovning ett helt universum att sätta sig in i. Om man vill. Självklart får alla älska vin och dela sina tankar om vin. Och det är självklart inget fel i att vara självlärd. Men om vurmandet för folkligheten går över i ett förakt för expertis, så har något gått förlorat.

Går det alls att finna någon balans mellan det ytligt lättsmälta och det exkluderande exklusiva? Jag tror det. Djup och substans har ingenting med elitism att göra, det kan vara kul utan att bli banalt. Att förenkla alltför mycket är att nedvärdera vinets betydelse i kulturen och druvans långa väg från vinranka till glas. En komplex hantverksprodukt som vin förtjänar bättre än så. Att prata om kvalitet betyder inte per automatik att man är en översittare. Och det går att beskriva vin på ett levande och nyskapande sätt utan att låta som en tonåring som pimplat för mycket alkoläsk. Även om kunskap och utbildning inte är något krav för att njuta av vin, så ska det enorma kunnande som finns i den här branschen uppskattas för vad det är. Personligen är jag lycklig och tacksam över den svett, de tårar och de pengar det kostat mig att utbilda mig inom vin, av högt kompetenta människor som jobbat inom fältet långt längre än jag. Och jag hoppas på att alltid fortsätta att med ett öppet sinne lära mig av de som kan mer. Oavsett om det kräver lite mer av mig. Det, för mig, är motsatsen till elitism.